Luciamorgon vaknar jag av att jag gråter, har drömt en så hemsk dröm. Det var sommar och vi var ute någonstans men flera vänner och bekanta. Doris hade blivit så skröpplig att hon knappt kunde gå, hon vinglade när hon gick och ramlade omkull flera gånger. Våra vänner sa "det är synd om henne, ni kan inte hålla liv i henne längre". Och de hade ju såklart rätt..
Janne försökte trösta mig när jag vaknade "det var ju bara en dröm". Men det värsta var att det inte bara var en dröm.. Doris hade långsamt blivit sämre under senaste tiden. Först allt det här med drickandet
(läs här) sedan att hon verkat stel och inte så sugen på att gå långa promenader längre. Tvekade att gå upp för trappor och hoppa in i bilen. För att inte tala om hur besvärligt hon hade det i halkan. Vi pratade om att vi hoppades att hon skulle klara julen iallafall, för humöret var det ju inget fel på, inte heller aptiten. Hon var ju fortfarande en levnadsglad hund.
Vi var ute på en liten promenad på förmiddagen, det hade kommit snö och vi kastade snöbollar åt Doris som hon försökte fånga. Det snöade men Doris skakade inte av sig snön, jag försökte få en bra bild på den översnöade hunden utan att lyckas.
Började känna att något inte stod rätt till när vi bakade lussebullar, Doris tiggde inte ens. (Det som på senaste tiden hade blivit hennes favoritsyssla, kanske för att vi börjat skämma bort henne med att slicka filtallrikar, smörknivar och smaka gurkbitar titt som tätt. Men det är väl en gammal hunds rätt). Hon låg ute i hallen och brydde sig inte om att vi bakade.
På kvällen när vi skulle åka iväg till några vänner ville hon knappt hänga med och höll inte på att klara av att gå ner för trappan. Det var som att benen inte bar henne. Jag stöttade henne med kort koppel så vi tog oss ner för de fyra trapporna tillslut. Nerför trapporna har alltid gått bra tidigare, det var uppför hon inte varit så sugen på att gå. Väl ute så var hon ungefär som vanligt, men hon hade en väldigt ledsen matte.
Under kvällen var det som att hon blev sämre, hade problem med att lägga sig och även att resa sig. Det har vi märkt någon gång tidigare då hon legat på magen på halkigt golv, att det varit svårt att resa sig. Men med en liten knuff under magen gick det bra.
När vi skulle åka hem släppte jag ut henne, medan vi stod i hallen och sade hejdå. När vi kom ut stod hon på trappan och såg så ynklig ut, och ville genast in igen. Det var lite svårt att locka med sig henne till bilen, och hon var väldigt vinglig. Vi fick lyfta in henne i bilen.
När vi kom hem så släppte jag av Janne och Doris utanför huset och åkte för att parkera bilen. På den korta sträckan fram till porten hade Doris ramlat ihop två gånger med ansiktet rakt ner i snön.. Janne bar in henne och la henne på vardagsrumsmattan.
Där satt vi med henne en bra stund, tills hon ville resa sig, vi försökte hjälpa henne men det var som att benen inte bar.. Här någonstans började jag nog inse att det inte skulle gå över. Det konstiga var att hon var så "med" kollade in vad vi gjorde, tiggde mat, åt massor med gurka och verkade så frisk där hon låg, tills hon försökte resa sig igen.
Vi försökte kolla upp om det fanns någon veterinär som kunde komma hem till oss, så vi slapp åka till det värsta stället hon visste. Och ja, det fanns en distriktsveterinär i Piteå som hade jour och som kunde komma hem till oss. Men han kunde inte ta med kroppen... Så det var inte ett alternativ. Vi kunde även få komma till Piteå, men då kändes det smidigare att åka till Gammelstad. Var nog inte en så säker chaufför med tårarna sprutande.
När vi kommer dit frågar veterinären "Är ni säkra" och jag ville bara skrika "NEEEJ rädda livet på henne, gör allt ni kan!!" Även fast jag visste att det såklart inte skulle gå att göra något. Men det går ändå inte att låta bli att såhär i efterhand tänka "tänk om det hade gått att göra något.."
Känslan att hålla om henne när hon tog sitt sista andetag, att släppa henne, vända ryggen till och gå ut ur rummet är nog det värsta jag någonsin upplevt. Det känns fortfarande som att jag övergav henne, när jag lämnade henne ensam på det värsta stället hon visste.
Nu kan jag inte längre se till att hon har det så bra som möjligt..
Men jag vill tro att hon har det bra där hon är nu, det jag vet är iallafall att hon har många vänner omkring sig. Hon får dela en creme fraisheburk med Sassa igen och bita henne i öronen, morra åt Tyson när det är matdags, skydda Pax från andra hundar, leta sten på samma strand som Sigge letar spigg och springa jämte Alma i dragsele..
Den här dikten fick jag av en av mina bästa och klokaste vänner, så den måste vara sann.
Jag ska ju såklart vara tacksam över de åren jag fick med henne, nästan 15 stycken. Tänk vad vi varit med om mycket, sedan jag var 17 år har hon stått vid min sida, alltså hela mitt vuxna liv. Ingenting är sig likt längre...
Tack Doris, du är det absolut finaste jag någonsin haft! Sov gott...
