Jag syr mina egna kläder

 

 

Luciamorgon vaknar jag av att jag gråter, har drömt en så hemsk dröm. Det var sommar och vi var ute någonstans men flera vänner och bekanta. Doris hade blivit så skröpplig att hon knappt kunde gå, hon vinglade när hon gick och ramlade omkull flera gånger. Våra vänner sa "det är synd om henne, ni kan inte hålla liv i henne längre". Och de hade ju såklart rätt..

 

Janne försökte trösta mig när jag vaknade "det var ju bara en dröm". Men det värsta var att det inte bara var en dröm.. Doris hade långsamt blivit sämre under senaste tiden. Först allt det här med drickandet (läs här) sedan att hon verkat stel och inte så sugen på att gå långa promenader längre. Tvekade att gå upp för trappor och hoppa in i bilen. För att inte tala om hur besvärligt hon hade det i halkan. Vi pratade om att vi hoppades att hon skulle klara julen iallafall, för humöret var det ju inget fel på, inte heller aptiten. Hon var ju fortfarande en levnadsglad hund.

 

Vi var ute på en liten promenad på förmiddagen, det hade kommit snö och vi kastade snöbollar åt Doris som hon försökte fånga. Det snöade men Doris skakade inte av sig snön, jag försökte få en bra bild på den översnöade hunden utan att lyckas.

 

Började känna att något inte stod rätt till när vi bakade lussebullar, Doris tiggde inte ens. (Det som på senaste tiden hade blivit hennes favoritsyssla, kanske för att vi börjat skämma bort henne med att slicka filtallrikar, smörknivar och smaka gurkbitar titt som tätt. Men det är väl en gammal hunds rätt). Hon låg ute i hallen och brydde sig inte om att vi bakade. 

 

På kvällen när vi skulle åka iväg till några vänner ville hon knappt hänga med och höll inte på att klara av att gå ner för trappan. Det var som att benen inte bar henne. Jag stöttade henne med kort koppel så vi tog oss ner för de fyra trapporna tillslut. Nerför trapporna har alltid gått bra tidigare, det var uppför hon inte varit så sugen på att gå. Väl ute så var hon ungefär som vanligt, men hon hade en väldigt ledsen matte.

 

Under kvällen var det som att hon blev sämre, hade problem med att lägga sig och även att resa sig. Det har vi märkt någon gång tidigare då hon legat på magen på halkigt golv, att det varit svårt att resa sig. Men med en liten knuff under magen gick det bra.

 

När vi skulle åka hem släppte jag ut henne, medan vi stod i hallen och sade hejdå. När vi kom ut stod hon på trappan och såg så ynklig ut, och ville genast in igen. Det var lite svårt att locka med sig henne till bilen, och hon var väldigt vinglig. Vi fick lyfta in henne i bilen.

 

När vi kom hem så släppte jag av Janne och Doris utanför huset och åkte för att parkera bilen. På den korta sträckan fram till porten hade Doris ramlat ihop två gånger med ansiktet rakt ner i snön.. Janne bar in henne och la henne på vardagsrumsmattan.

 

Där satt vi med henne en bra stund, tills hon ville resa sig, vi försökte hjälpa henne men det var som att benen inte bar.. Här någonstans började jag nog inse att det inte skulle gå över. Det konstiga var att hon var så "med" kollade in vad vi gjorde, tiggde mat, åt massor med gurka och verkade så frisk där hon låg, tills hon försökte resa sig igen.

 

Vi försökte kolla upp om det fanns någon veterinär som kunde komma hem till oss, så vi slapp åka till det värsta stället hon visste. Och ja, det fanns en distriktsveterinär i Piteå som hade jour och som kunde komma hem till oss. Men han kunde inte ta med kroppen... Så det var inte ett alternativ. Vi kunde även få komma till Piteå, men då kändes det smidigare att åka till Gammelstad. Var nog inte en så säker chaufför med tårarna sprutande.

 

När vi kommer dit frågar veterinären "Är ni säkra" och jag ville bara skrika "NEEEJ rädda livet på henne, gör allt ni kan!!" Även fast jag visste att det såklart inte skulle gå att göra något. Men det går ändå inte att låta bli att såhär i efterhand tänka "tänk om det hade gått att göra något.."

 

 

Nu kan jag inte längre se till att hon har det så bra som möjligt..

 

Men jag vill tro att hon har det bra där hon är nu, det jag vet är iallafall att hon har många vänner omkring sig. Hon får dela en creme fraisheburk med Sassa igen och bita henne i öronen, morra åt Tyson när det är matdags, skydda Pax från andra hundar, leta sten på samma strand som Sigge letar spigg och springa jämte Alma i dragsele..

 

Jag ska ju såklart vara tacksam över de åren jag fick med henne, nästan 15 stycken. Tänk vad vi varit med om mycket, sedan jag var 17 år har hon stått vid min sida, alltså hela mitt vuxna liv. Ingenting är sig likt längre...

 

 

 

Tänk, idag fyller min älskade varg 14 år!

 

Tidigare år har vi ju firat riktigt ordentligt, med tårta och kalas. I år får hon fira tillsammans med sin mormor då vi föräldrar är upptagna med jobb. Jag vet vad ni tänker, lämna bort sitt barn på självaste födelsedagen! Ja, jag skäms. Men hon fick sig iallafall en present, en såndär stoppa-godis-i-kong. 

 

Kan knappt förstå att hon varit såhär liten, på de här bilderna är hon drygt två månader:

 

Kommer ni ihåg den här jackan? Nej, jag tänkte väl det. Därför ska ni få titta på den igen. Jag får nämligen nästan alltid beröm när jag har den på mig, varm och mysig är det också. Så jag tänkte att den var värd 15 minuter till i rampljuset. Sydde den för flera år sedan, av ett tyg för 19 kr/m som jag fyndade på Ohlssons. Ingen som känner igen tyget? Kan vara för att jag använde avigsidan ut. Här fick jackan vara med litegrann tidigare.

 

 

15 års livsglädje är slut, vila i frid..

Nu är det gjort ultraljud på magsäck, njurar och tarmar, men ingenting såg konstigt ut. Har även gjort fler tester på blod och urin utan att hitta något.

 

Drickandet kommer och går, vissa dygn över 4 liter, andra dygn "bara" ungefär 2 liter. Vardagen är lite svår att få ihop då hon på sina 4-liters-dygn vill gå ut väldigt ofta, både dag och natt. Som tur är har jag världens bästa föräldrar som ställer upp i vått och torrt. Och även världens bästa Janne som också gör allt för att hjälpa till med Doris. Tack!

 

Vi har börjat misstänka att drickandet kan ha med hennes oroliga mage att göra, så nu testar vi att behandla henne med Andapsin, magsårsmedicin. Och hoppas, hoppas att det hjälper! 

 

Någonting som egentligen inte alls har med en syblogg att göra. Men som för mig är viktigast i hela världen.



Vargen är sjuk. Eller, sjuk och sjuk, hon dricker kopiösa mängder vatten. Och hon har blivit testad för i princip allt. Det är inte diabetes, inte livmoderinflammation, inte addisons, inte cushings, inget fel på njurar och inget fel på levern. Inga tester visar att någonting är fel. Det är inte gjort något ultraljud på livmoder och urinblåsan. Vilket veterinären tycker är nästa steg, men då inga tester visar på någon infektion så är det inte så troligt att man får ut något av det heller.

Det har smugit sig på, förra sommaren började det lite smått. Jag började sova med öppen sovrumsdörr för att hon väckte mig om nätterna och ville ut i köket och dricka. Men nu i sommar har det eskalerat ordentligt och hon tömmer vattenskålen flera gånger om dagen, därför har jag varit hos veterinären med henne och tagit alla dessa prover.

Jag har varit lite klanting och inte redan från början mätt hur mycket vatten hon dricker. Men urinproven visade att urinet var väldigt utspätt, så det var inte bara inbillning. Från och med förra veckan har jag börjat mäta mängden vatten hon dricker. Enligt veterinären bör hon inte dricka över 2,5 liter/dygn. Hon har klarat sig under den mängden och snittar ungefär 2 liter/dygn. Men, det är fortfarande alldeles för mycket.

Jaha, varför skriver jag det här på en syblogg undrar ni ju nu. Ja, för att jag hoppas att någon av er kära läsare har erfarenhet av något liknande och kan vara till hjälp.

Det som också ska nämnas är att hon är 13 år, 13,5 närmare bestämt, så det är en gammal dam. Men verkar må bra annars. Folk frågar ofta om hon är en valp. Hon kan vara riktigt flamsig ibland när man är ute och promenerar, för att nästa dag verkligen bete sig som den gamla tant hon är, såsa på och verka stel i kroppen. Jag ger henne glukosamin.



På favoritplatsen, balkongen. Det är riktigt svårt att förklara för henne att det inte går att ha balkongdörren öppen jämt så hon kan ligga där ute året om.



Doris busar med Boris. Kanske inte så konstigt att folk frågade om jag var ute och gick med två valpar här om helgen, och höll på att snubbla ner i diket när jag berättade att den ena är 13 år och den andra är 6 månader.

 

 

Nu är det gjort ultraljud på magsäck, njurar och tarmar, men ingenting såg konstigt ut. Har även gjort fler tester på blod och urin utan att hitta något.

 

Drickandet kommer och går, vissa dygn över 4 liter, andra dygn "bara" ungefär 2 liter. Vardagen är lite svår att få ihop då hon på sina 4-liters-dygn vill gå ut väldigt ofta, både dag och natt. Som tur är har jag världens bästa föräldrar som ställer upp i vått och torrt. Och även världens bästa Janne som också gör allt för att hjälpa till med Doris. Tack!

 

Vi har börjat misstänka att drickandet kan ha med hennes oroliga mage att göra, så nu testar vi att behandla henne med Andapsin, magsårsmedicin. Och hoppas, hoppas att det hjälper!

 

 

Andapsin verkar inte ge något resultat. Så nu ska vi testa behandla henne med Minirin, ifall det är så att hon har diabetes insipidus. Hoppas hoppas att det är så, för vad jag läst mig till så är inte den sjukdomen så väldigt farlig och den går att behandla. 

 

Vi kommer att sakna dig något frukansvärt.. Vila i frid.

Det är skönt att ha henne hemma igen, hon har varit med föräldrarna (mina föräldrar alltså, inte hennes egna) i stugan hela helgen. Hunnit med både kräftfest och middagsbjudning. Hon passar då på att roa sig när jag jobbar helg!

Sydde ett nytt fodral till Doris bädd. Doris bädd är inte mer avancerad än en ihopvikt bäddmadrass, hon är inte så kinkig. Tror inte hon skulle gnälla allt för mycket om det låg en ärta (eller i en hall kanske mer vanligt förekommande, en sten) under heller.

 

Eller vad tror ni?

 

Ena sidan, New York.

 

Andra sidan, blommor.

 

Gjorde den vändbar, hon måste ju få lite variation. För vem vill ligga i New York hela tiden? Båda tygerna är gardintyger från Ohlssons.

 

Måste du fota nu? Jag tänke ta mig en tupplur på Manhattan.

Så nu har jag sytt henne ett badhalsband. Allt i plast, utom telefonnummerbrickan. Men utan den kommer hon inte utanför dörren. Vem vet, hon kanske får för sig att jaga älg i sju timmar igen? Då kan det vara bra att de som hittar henne flåsandes vid vägkanten en mil från stugan vet vem de ska ringa. 

 

Och det kanske inte är så konstigt att hon rostar, så som hon håller på.