I dragkedjor. Det är det ingen som räknat ut va?

Jag sydde fast en dragkedja längs varje ärm. På axeln lät jag dem öppnas och kanta halsringningen som jag gjorde v-ringad både fram och bak. Dragkedjorna hade ju egentligen inte behövt vara delbara, men man tager vad man haver.

Nu har vi sänkt dragkedjs-priserna på Ohlssons, tokmycket. Så hädanefter kanske jag inte bara tager det jag haver. För tro det eller ej, även fast jag äger flera hundra dragkedjor så händer det att jag inte hittar någon som passar.

Idag har vi haft en heldag ute i solen.

Sunderby skoterklubb anordnade en skoterdag där man fick provköra olika skotrar. Det var några fler än vi som hittat dit.

Nej Nicklas har inte krympt, det var lite djup snö bara.

Vi tog en liten omväg när vi skulle hem, ner på älven. Det var många som satt och solade längs Niporna, såg himla mysigt ut. Synd bara på alla skotrar som körde förbi och väsnades.

Nästa gång vi får frågan om vi ska köra på led eller längs diket (i diket) kommer då jag svara led..

Dagens bästa, jag lyckades få Nicklas att trilla av när han åkte bak på mig.

Igår sydde jag ihop en kofta åt mor min. Tyget köpte hon på Furulunds första gången vi var till tygriket. Ett supermysigt ulltyg som var ganska dyrt, men en del tyger går bara inte att låta bli. Kosta vad det kosta vill.

Knapparna är från Ohlssons, jag tyckte nog att det skulle varit en knapp till, men inte mamma. Och det var ju hon som skulle ha den, så jag fick ge mig.

Där jag jobbade tidigare, på Colour Beam Design sydde jag mammakläder mest hela dagarna. Hittade lite gamla bilder från 2002, då jag precis börjat jobba där:

"Det syns ju att tanten har fått hjälp" fick min chef höra när jag fick vara med och bestämma hur kläderna skulle se ut. Där jobbade jag i 6 år, tyvärr drabbade lågkonjunkturen företaget ganska hårt och Eva hade inte råd att ha mig kvar. Men inget ont som inte har något gott med sig, när man syr 40 timmar i veckan är man inte direkt sugen på att sy något till sig själv på fritiden. Dessutom var det ganska ensamt att sitta vid symaskinen, det slutade med att jag pratade med mig själv.

Nu har jag gott om folk att prata med på jobbet, dessutom svämmar jag över av inspiration när jag ser tyger hela dagarna. Så nästan varje ledig stund sitter jag vid symaskinen.

I onsdags åkte jag hem till Lisa och David och lagade mat. Ja, ni läste rätt. Jag. Lagade. Mat. Men var inte oroliga, det blev bönsoppa, inget mer avancerat än så.

Och gosade lite med Joline, såklart.

Men vad tusan, har hon slitit loss en bit av min tröja, som hon nu försöker äta upp?

Nejdå, det blev en hel del tyg över när jag sydde tröjan. Så det räckte till en snuttefilt. Det kommer även räcka till ett linne. Som alltid är det en stuv jag använt.

Jag kantade halsringningen med en remsa av tyget. Då tyget är supertunt är det svårt att få det snyggt med tvillingnål. Längst ner och i ärmsluten sydde jag däremot med tvillingnål. Inte lika svårt där.

Jag sitter här och tårarna sprutar.. Kan bara föreställa mig hur det känns för Elli och Johan. Och Maja. Älskade Alma, vila i frid.

Underbara älskade sol, var har du varit någonstans?? Eller strunt i det. Men du stannar en stund nu va?

Fet-tisdag eller fettis-dag?

Jag citerar Moas mamma:

 

Ska även tillägga att Moa trodde jag var Nicklas mamma i somras. Kan ha att göra med att Nicklas satt med barnen och blåste ballonger. Vi säger så.

Och när Klara och Herman fick sina juklappsmössor blev de så imponerade att tomten visste deras namn.

 

Barn alltså.

Kolla in fototapeten som Lisa och David har i Jolines rum. Stencool. Kanske inte något man tapetserar i en hyreslägenhet direkt..

Men jag har en hyreslägenhetsvariant:

Även den är Lisas verk. Påhittig tjej det där.

Nåja, allt som glittrar är ju inte guld.

Men jag blev toknöjd med mina glitterbyxor.

Vi fick in det här tyget på stuvavdelningen för några veckor sedan, jag föll pladask och köpte direkt, med planen att göra byxor. Nu har vi även fått in lite roliga vaxade jeanstyger i butiken, kanske blir ett par av det med.

Det blev en väldig skillnad på färgen när jag fotade med och utan blixt. Vet inte riktigt vilken som gör mest rättvisa, då jag tycker de ser olika ut varje gång man tittar på dem. Fickpåsarna gjorde jag av en lapptäcksstuv och så gjorde jag en liten dekoration av fuskskinn med utskurna stjärnor uppe på linningen.

Var lite orolig att jag inte skulle lyckas sy dem med min hushållsmaskin, men det gick över förväntan, var bara när hällorna skulle fast som maskinen protesterade för att det var för kraftigt tyg. Sedan när knapphålet skulle sys, då blev vi lite ovänner, jag och maskinen. Man syr knapphålen "baklänges" med min maskin och då blir närmsta hällan i vägen, surt. Kan ju inte gärna sy den efteråt då jag vill gömma häll-ändarna i linningen.

Jag har ju en industrimaskin att tillgå också, när det ska sys riktigt tjockt. Men den får tyvärr inte plats i syrummet, så den bor kvar hos mor och far. Fast jag skulle ju kunna ställa den i vardagsrummet.. Tror ni Nicklas märker något?

Perfekt, då köper jag mig ett par och frossar i Plopp saltlakrits.

Men inte riktigt lika bra som Emelie gör.

Så vi tyckte hon skulle ha en jag-känner-bandet-Wordfeud-mössa.

Och en tejpad vindunk.

Nej vi är inte helt dumma i huvudet, det finns en historia bakom den tejpade vindunken. Jag missade visst den när jag berättade om våra midsommaräventyr sist.

På midsommardagen fick Emelie en halvdrucken vindunk av en tjej hemma hos Alex. Den såg ut att ha hängt med länge redan då, för hela ovansidan var tejpad. I Emelies ägo fick den följa med oss på vagnen som tog oss till Säterdalen. När vi gick in på området väntade dunken snällt kvar på vagnen. På hemresan fick den vara med och festa igen, men när vi gav oss av från vagnen blev dunken kvar. Morgonen efter hittade vi den stackars dunken på gatan, tom. Det var nog tur att den var tejpad och väl förberedd för en hård kväll. För senare visade det sig att den varit med när ett gäng hade disco utanför en bil, (Hedemora ni vet) det finns filmbevis. Och vi har starka misstankar om hur den tagit sig från vagnen.

Det är alltså orginaldunken som syns på bilden.

Tänkte jag skulle lägga upp lite bilder från Emelies kalas. Men det fotades tyvärr inte speciellt mycket under kvällen.

Eller, det finns en miljard liknande bilder som de här. Men det var ju annat folk på festen också. Ida hade lite fler bilder, bland annat från när vi åkte grodan.

Till lördagsshoppingen lånade Ida en jacka av mig, då den hon hade med sig lämpade sig mer för fjällexpeditioner än att springa i affärer. Kul att se någon annan i mina skapelser. Här har jag skrivit lite om materialen jag använt.

Men en sak jag inte förstår, hur kan Ida se så lång ut bredvid mig? Jag tycker vi är jämnlånga.

Syrummet må ha varit gästrum i helgen, men köket blev pysselstuga istället.

Elli ska ju gå och fylla år nu på torsdag, så jag och Ida var iväg och köpte tre glasfat och två små ljusstakar på Röda Korset. (Elli läser du detta så köpte vi dem på Cervera, svindyra.)

Limmade ihop dem till ett kakfat med superlim.

Bakade morotskake-cupcakes. Eller muffins, som det hette förrut.

Så fick sig Elli en lite förtidig födelsedagspresent.

Om den blev fin eller ful.

Det är lite ovanligt, brukar oftast bli väldigt nöjd med det jag syr. Men den här gången vet jag faktiskt inte. Eller är det bara för att jag aldrig brukar ha väst?

För er som inte hängt med så är yttertyget ett tunt bomullstyg från Ohlssons. Jag fodrade västen med linnelook-tyg för att få lite tyngd i den, det blev riktigt bra.

Klart vargen ska få en promenad.

Det fick bli med tofflor på.

Det brukar vi annars bara använda när det är skare och vi är ute på dragtur, för att undvika skärsår. Doris märkte inte att hon var utan dragsele och jag utan skidor, hon hade inte ens tid att kissa när vi kom ut utan satte igång och springa och dra i kopplet som aldrig förr. Får hoppas på mildare väder snart, så hon får dra på riktigt.

Ser du matte, det är sol ute.

Kan vi inte gå ut? Snääälla..

Nej vet du vad Doris, det är svinkallt ute. När vi kommer ut kommer du bara försöka gå utan att sätta tassarna i marken och titta anklagande på mig. Du får allt vänta till våren.

Stuv och dragkedja.

Är prickigt, det kom vi ju fram till i somras. Minns ni?

Fick användning för en av mina dragkedjor, en med toksnyggt hänge.

Första stryket:

Vilken skillnad det var jämfört med mitt gamla, det som jag tappat i golvet så att handtaget gått sönder och ångan inte längre går att slå av. Tungt och bra glid, det kändes riktigt lyxigt. Men. När järnet stått orört i tio minuter pep det 15 gånger, eller mer tjöt än pep. Okej, den säger till att det slår av tänkte jag. Men nej, 30 sekunder senare, då tjöt fanskapet igen. 15 gånger. Och så höll den på. Inte riktigt det jag var ute efter. Om nu strömmen bryts när en viss tid gått, varför tjuta då? Hur är det ens möjligt?

Med den här modellen krävs alltså ett j*kla tålamod för att använda auto-off-funktionen. Det har inte jag. Kasta ut genom fönstret eller försöka byta ut det? Det blev alternativ två, min snälla mor (som jag fick strykjärnet av från första början) fixade så att jag fick mig ett nytt strykjärn. Ett tyst strykjärn. Nöjd tjej.

Det var ganska lång leveranstid, men nu är det här. Mitt nya nya strykjärn:

Mitt gamla nya strykjärn var ju snyggare. Men hellre tyst än snygg, som man brukar säga.

Vad blir det då?

En tröja.

Cykla iväg till jobbet?

Eller ligga kvar i sängen och gosa med vargen?

Ibland hade det inte varit så dum att kunna välja det senare alternativet.

Jag satt och trånande över det här tyget i Swelogents katalog. (En tyg- och sybehörskatalog som vi fortfarande får hem sedan vi hade företaget. Där man tyvärr inte kan handla som privatperson.)

Men så dyker det upp på jobbet. Glad tjej. Tunt vävt bomullstyg för 79:-/m. Hade det varit trikå hade jag blivit rent av lycklig. Men man kan inte få allt här i världen.

Jag är en stjärna.

Nu är hallen grön. Jag som inte ens gillar grönt. Men jag vet inte, det verkar inte blivit så stor skillnad. Nicklas märkte då inget när han kom hem från jobbet. Orange som grönt?

Nej, men Joline får nya kläder:

 

Fårtyget är från Ohlssons, velouren och mudden är från Skroten. Jolines dress gjorde jag i storlek 74, så den blir nog lagom framåt hösten.

Idag har vi haft finbesök av Joline och hennes mamma. Det är så kul att se hur mycket hon växer från gång till gång. Joline alltså, inte hennes mamma.

 

Tänk vad skönt at bli såhär påbylsad när man ska ut i kylan. Och framför allt, vad skönt att bli buren dit man ska.